• 80066 visits
  • 1600 articles
  • 2792 hearts
  • 5030 comments

Hur ser din höstskog ut? 09/10/2018

Vi bär alla en skog för hösten inom oss själva. Hur ser din undangömda höstskog ut? Är löven trista och i livlöst förfall eller lyser det som ett hav av glittrande guld? Är dimman tjock och hotfull och skogen en kall, mörk labyrint - eller är den mystiskt, inbjudande till en livfull värld i skymundan?
 
I min höstskog doftar det fukt och när man går de tomma stegen kan man höra löven viska. Solen brukar hänga som ett täcke över molnen. Bland mossa och lingonris glimtar trattkantareller fram. Vid insjön trumpetar tranorna i flock, medan spindelvävarna växer i nyponsnår. Hösten är för mig en tid med vaniljljus och kanelté, men också en period av stress och inlämningsuppgifter.
 
Hur ser din höstskog egentligen ut? Gillar du hösten?

Hur viktigt är det att simma med delfiner? 07/10/2018

Kanske var det inte så viktigt att få simma med delfiner trots allt? Jag tittar på det gamla fotot av mig själv och Ikaros - delfinen som jag simmade med i Karibien. Jag minns hur exalterade alla på utflykten var. För pappas dåvarande fru var detta resans höjdpunkt. De äldre damerna runtomkring mig poserade glatt intill delfinen, kramade om den och åkte ett varv på dess rygg. För egen del blev jag tvungen att simma med den. Förutom att jag var smårädd trodde jag att jag skulle krossa ryggen på den. Jag förstod inte ens vad jag gjorde där.
 
"Måste jag? Kan jag inte bara få klappa den?"
 
"Nej, åk nu! Vi har ju betalat för det."
 
Jag minns hur alla amerikanska tanter tyckte att det var gulligt med delfinen och den 10-åriga lilla flickan. Efteråt kände jag mig därför väldigt stolt och speciell. Tänk att jag hade fått simma med en delfin! Nu när jag flera år senare ser på fotot igen väcks ändå frågan: Hur viktigt var det egentligen? 
 
"Vad vill du uppnå i ditt liv?"  frågar jag ibland gamla vänner. 
 
"Simma med delfiner" 
 
"Hoppa fallskärm"
 
"Bestiga ett berg"
 
"Hoppa bungyjump"
 
Till en början tänkte jag också så; att få uppleva så många äventyr som möjligt, känna adrenalinet i blodet och extasen i kroppen. Allteftersom jag blivit äldre har jag emellertid insett att nöjesupplevelserna bara skapar tillfällig lycka. Man får en härlig känsla för stunden men man upplever aldrig den där långvariga glädjen. De minnen som fäst sig starkast hos mig är inte besök vid kända platser eller erfarenheter av annorlunda nöjesupplevelser. Det är stunder och ögonblick jag haft med min familj.
 
Så hur viktigt är det egentligen att simma med delfiner? Kanske är det ibland bara viktigare att träffa sina släktingar, än att leta efter sig själv på andra sidan jordklotet? 

En slö bloggerska 06/10/2018

Kära bloggläsare!
 
Hoppas ni mår bra! Som ni säkert märkt har jag varit fasligt dålig på att uppdatera härinne. Mycket beror på att jag helt enkelt inte känt mig tillräckligt inspirerad. Vad har jag då uppehållit mig med den senaste tiden, mer än att ligga i sängen och pilla snorkråkor? Tja, bra fråga. I skolan håller jag just nu på att skriva kandidatuppsats i historia. Sedan har jag en del med jobb och annat som pågår. Annars är det nog inte mycket mer undren som sker. 
 
Det är lite kul... Jag har en kaffekopp med fraserna "Först en kaffe sen förändrar vi världen". Tanken är att man ska ha hunnit ta den där koppen kaffe runt klockan sju eller åtta på morgonen. Sedan ska man ut och förändra saker. Men den där koppen tas varken vid klockan åtta, klockan nio eller klockan tio - inte ens vid klockan tolv. Så när klockan slagit ett har världen helt enkelt redan hunnit gå under. Jag har kommit försent. Nåväl, jag tänkte ändå försöka komma igång med  att skriva igen, berätta om lite vardagliga möten, komiska anekdoter, filosofiska tankar och annat. Ni får trigga igång mig!
 
Jag ska i alla fall bjuda er på lite sena bilder från min sommarsemester på Kefalonia! :D Återblickar till sommaren är ju alltid trevligt. 
 
 
En slö bloggerska
En slö bloggerska
En slö bloggerska
En slö bloggerska
En slö bloggerska

På semester i Kefalonia 14/09/2018

De ortodoxa prästerna skriker så att spottet yr och jagar ut mig ur klosterkyrkan. De viftar vildsint med sina armar medan de skriker att jag är en riktig hedning. Jag har tydligen vanhedrat hela klostret.

“Blasphemy!”

Turisterna runt omkring oss tittar på mig med gapande munnar. De ser roade ut och undrar vad som ska hända härnäst. Ja, vad är egentligen orsaken till uppståndelsen? Jo, det är så att jag av misstag råkat kliva in i “det förbjudna rummet” på s:t Gerasimos nunnekloster. Det är ett avskilt rum där prästerna ska sitta och diskutera ostört. Nyfiken som jag är kan jag naturligtvis inte låta bli att gå in just här. Kanske skulle jag bara ha nöjt mig med att ställa mig i kön till silverkistan som alla andra?
 
Solen gassar i skyn och jag befinner mig på utflykt i Kefalonia - en grekisk ö i joniska havet. Hit har jag åkt på semester med min mamma och bror. Förutom att bli utkastade från ett nunnekloster far vi på båtutflykt, vilken stannar av vid en öde strand där alla turister får smo in sig själva med lera. De vill se 20 år yngre ut, men liknar mer vandrande träsktroll...
 
I slutet av utflykten tvingas jag dessutom sjunga karaoke inför alla på båten.

We have a Swedish singer” ropar guiden glatt.

“No you haven't” muttrar jag tillbaka.

Först trycker de mikrofonen under min näsa, vilket leder till att jag och den brittiska kvinnan intill mig kastar den mellan oss som en het potatis.

 “Sjung nu!” pressar mig min mamma och bror.

Lätt för dem att säga, det är ju inte de som ska sjunga... Kefalonia är annars en vacker ö. Dessutom sägs det här vara Odysséus rike. Jag skulle rekommendera alla att åka hit någon gång.

En period i livet du saknar 23/08/2018

I hennes hjärta lever Kalmar. Gatorna pulserar genom benen. Fiskmåsarna flimrar förbi i de klara, gröna ögonen. Kullerstensvägarna slingrar sig in i armarna. Torgen, havet och vågorna letar sig in i det blonda håret. Min vän är den yttersta representationen av vår barndoms hemstad. Idag flyttar hon till Linköping och när hon flyttar är det som om hon rycker med sig en bit av mig, av mitt hem, av något varaktigt som plötsligt förvandlas till minnen.

Vi lärde känna varandra redan i lågstadiet. Hon var försiktig och introvert. Tillsammans med sin bästa vän strosade de omkring på skolgården och observerade de andra i periferin. De gillade helt enkelt att ställa sig en bit utanför livets stora teaterpjäs och anta åskådarroller på läktaren. Jag fascinerades av dem och brukade sitta med dem i en soffhörna och spela kort. Dessutom anordnade hon coola födelsedagsfester. Vi fick ligga på spikmattor, göra kemikaliska experiment och se på hemmabio.

Vår vänskap växte som ett grönskande träd, först med några enstaka blad och så plötsligt var hela roten i blomning. Om somrarna cyklade vi till de vackra sandstränderna, på vintern drack vi varmchoklad hos mig och i septemberskolmånad promenerade vi längs de rödflammiga skogsstigarna.

Sedan blev vi vuxna och jag lämnade Kalmar. Varje gång jag varit nere på besök har vi vandrat runt vår gamla lågstadieeskola, suttit vid gungorna, tittat på sandlådorna och kommit ihåg det förflutna. Många gånger promenerar vi förbi mitt gamla barndomshus som ligger bredvid hennes. Jag brukar minnas att det var där jag växte upp de första nio åren - i en trygg liten bubbla på en vacker ö intill stan. Än så länge har jag inte orkat gå förbi min pappas hus. Det var där jag levde de resterande elva åren tills han sålde det och flyttade till Stockholm. Jag saknar verkligen huset, tomten, badrummet, mitt rum i källaren med elgitarren, det vita köket och altanen. Jag tänker på när vi alla bodde där tillsammans. Jag tänker på när jag nattade min bror till sömns med vaggvisor, när jag kysste min kille för första gången, hur jag och min andra bror alltid såg på Simpsons och hur pappa hjälpte mig med läxorna.

Om det är någon period jag saknar i mitt liv så är det min barndom. Jag saknar vännerna jag hade omkring mig och alla ouppfyllda drömmar. Samma sak är det nog för henne. Hon var, är och kommer alltid att vara min bästa vän. Hon som bör älskas enligt latinsk betydelse.

Nu bor vi på olika håll. Jag i Stockholm och hon i Linköping. Men Kalmar kommer alltid leva vidare i våra hjärtan.

Ett dumstrutspass 08/08/2018

En efter en passerade resenärerna passkontrollanten. Han stirrade på dem med tom, likgiltig blick ända till då jag lade fram mitt illrosa provisoriska pass, som lyste så starkt att det kändes som om alla på hela Arlanda drogs till det. Från att tomt och likgiltigt ha stirrat ut på resenärerna fick kontrollanten plötsligt något föraktfullt i blicken. Hans ögon smalnade ihop och han log hånfullt mot mig. 
 
"Har du glömt ditt riktiga pass hemma?" undrade han skadeglatt.
 
Passagerarna bakom mig spetsade nyfiket öronen och lutade sig närmre för att höra vad som sades. Jag försökte desperat hitta på en legitim ursäkt till varför jag inte hade mitt riktiga pass tillhands. Sanningen var att mitt pass hade gått ut och att jag hade upptäckt det försent. Den förklaringen lät dock inte mycket bättre än att ha glömt kvar det hemma. 

"Ehh... uhm... Mitt pass gick sönder när jag försökte rädda ett litet, oskyldigt barn från att bli påkörd av en lastbil" svarade jag med ett fåraktigt leende. 
 
Ja, vad gör man väl inte för mänskligheten? Så godhjärtad som jag är...
 
Till syvende och sist lyckades jag i alla fall komma med flyget. Kontrollanten köpte väl min hjältedådshistoria trots allt. Jag satt nu med familjen på väg mot Turkiet och hoppades att det provisoriska passet skulle gälla även till hemfärden. Annars blir jag väl fast här. Att ha ett illrosa akutpass känns lite som att ha en dumstrut på huvudet.

En ängel utan gloria... 04/08/2018

"Du ska vara den bättre versionen av mig!" mumlade min kille självkritiskt en gång när vi åt på restaurang.
 
Jag hade precis lyckats tappa hans hörlurar i marken. Han var besviken på mig, på att jag inte var mer försiktig. För honom är jag nämligen en felfri perfektion. Jag är i det närmaste ett helgon medan han är en inkarnerad liten djävul. Det är i alla fall så han själv ser det - tragiskt nog. 
 
Jag skrapade gaffeln i tallriken och såg honom rätt i ögonen.
 
"Jag är ingen ängel"
 
Min kille gav sig dock inte. Han skulle till varje pris spela martyr.
 
"Om vi åker i en båt i Dödsriket tillsammans, som i historien om Eurydike, så kommer båten stanna vid himmelporten för dig och säga "byebye" till mig"
 
Jag såg på honom med tröttsam blick. Vilken otroligt upplyftande, optimistisk konversation... Döden och Helvetet.
 
"Alla föds med ett antal trumfkort och ett antal nitlotter, och man måste försöka göra det bästa man kan för att förmildra de här nitlotterna"  sa jag.
 
Många gånger tänker jag på misstag jag begått, på när jag kommit försent, på när jag tappat bort saker eller på när jag sagt eller gjort någonting dumt. Jag reflekterar även över alla de konversationer jag haft med människor omkring mig. 
 
"Ska du förlåta honom efter allt som hänt, fastän han inte bett om ursäkt?" frågade en anhörig mig en gång.
 
"Man måste ha överseende med andras svagheter och tillkortakommanden."
 
Ja, man måste ha överseende med andras svagheter och tillkortakommanden. Det finns saker som jag irriterar mig på hos människor. Men det finns också saker de irriterar sig på hos mig. Jag är t.ex. hopplöst oorganiserad och klumpig. Vi vill så gärna ha ett trevligt och inkluderande samhälle - men hur kan vi få det när vi är upptagna av att se  oss som offren för andras klavertramp? Kanske är det ibland vi själva som är taktlösa, utan att ens reflektera över det?  
 
"Jag kan inte vara den bättre versionen av dig. Vi har alla styrkor och svagheter, och det bästa man kan göra för att bli en bättre människa, är att helt enkelt bara ha överseende" svarade jag min kille innan vi återigen lämnade restaurangen.

Hur ska jag kunna kräva perfektion från andra när jag själv inte är perfekt?

Främmande fågel 27/07/2018


Främmande fågel
Den ena är lekfullt blåögd och den andra sotsvart av allvarsamhet. Ljus och mörker, sammanfogade i varandra.  Med vinden i håret cyklar jag över grusstigarna mot Ölandsbron. Vänd mot havet, på en brygga i periferin, noterar jag hur en främmande fågel breder ut sina vingar i skyn bland fiskmåsarnas slentrianmässiga vingfärd. 
 
Den flickan är en främmande fågel
Vingklippt och sårad men omöjlig att bura in
 
Snart ska jag tillbaka till Stockholm. Där bor en sotsvart allvarsamhet och en lekfull blåögdhet. I mitt hjärta har ett rum öppnats för dem, för två människor, så konstigt lika olika mig, men samtidigt så slående lika varandra och ändå totalt ovissa om den andres existens.
 
Hon bär en sorg i sitt leende och en välbevarad hemlighet
 
De viftar mot mig med nycklar till obeträdd mark, till rum som växlar mellan allvar och lek, nutid och dåtid, hopp och förtvivlan - på samma sätt som livet självt gör. För dem bor språket i fingrarna och när deras tankar rinner genom dem flyter de ut ur fingertopparna och in i världen. Som ovissa tvillingsjälar, vars vägar korsats, i mötet med mig.

Du gillar främmande fåglar” konstaterar plötsligt en äldre man bakom mig.


Jag vaknar upp ur min dvala och ser honom ta ett bloss medan han kisar upp mot solen.


“Ja jo, för en fiskmås ger en främmande fågel alltid ett nytt perspektiv på livet”  svarar jag trevande och vänder mig om för att cykla hem igen.




Kreativ ångest 17/07/2018


Kreativ ångest

Kreativ ångest
Kreativ ångest
Kreativ ångest
Kreativ ångest
Kreativ ångest
Kreativ ångest

Vill du ha hemtjänst? 10/07/2018

"Du dammar fel!" utstöter tanten upprört med raspig stämma. 
 
Hon följer mig likt en pitbullterrier medan hon frenetiskt viftar med sina armar.
 
"Nejnejnej! Damma inte mina tavlor! Inte mina tavlor! Städar du aldrig hemma?" 
 
Oboy. Svetten dryper ned från kinderna medan jag cyklar från pensionär till pensionär. Jag tittar stressat på mitt schema. Vad är det jag ska göra nu?
 
"RULLA HÅR" står det i mobilen. 
 
Vadå rulla hår? Ska jag sno mitt finger runt en tants hårslinga, eller vadå? Polletten faller dock ganska snabbt ned. Självklart syftar de på hårrullar. Jag försöker minnas senast jag såg någon använda hårrullar. Mitt enda minne är när min mamma rullade sitt eget hår då jag var fyra år. Äsch, det går nog bra. Hur svårt kan det vara?  När jag kommer in till damen vars hår jag ska rulla möts jag av ett stort, exalterat leende. Jag tycker nästan lite synd om henne, för jag vet ju inte hur man rullar håret!
 
"Du kan rulla det uppåt" säger hon glatt.
 
Jag börjar energiskt rulla håret uppåt och känner mig rätt nöjd när jag är klar.
 
"Det här blir jättebra!" säger den snälla damen med ett vänligt leende på läpparna. 
 
Jag ler nöjt men så slår det mig plötsligt att jag måste ha rullat håret åt fel håll, för det kommer ju sticka ut som en elektrisk elstöt! Kanske var det inte världens smartaste drag trots allt; att semestervikariera på mammas jobb. Hemtjänstens städuppgifter är för mig som att genomlida en militärtjänstgöring. Det värsta är emellertid inte städningen, utan min mamma som ringer till jobbet stup i kvarten, för att kontrollera mig. Hon ringer till chefen, till sina kollegor och kör ibland runt med sin bil utanför arbetsplatsen. Jag känner mig väldigt exploaterad, om man säger så.
 
Under min första arbetsdag har jag dessutom panik. Jag tror jag trycker på larmet minst tio gånger, för minsta lilla sak.

Larm, larm, larm, larm.

Hur hittar man adresserna? Vad gör man om man är två minuter sen? En del vårdtagare har tio olika krämer och mediciner som man ska hålla reda på. Andra ska ha sina sängar bäddade på väldigt specifika sätt, medan vissa bara nöjer sig med fika och en liten pratstund. Samtalen med pensionärerna måste jag nog säga är det bästa, att sitta hos dem över en kopp kaffe och höra dem berätta om sina liv. Man kan prata historia, resor, deras livsupplever och lite alltmöjligt. Annars är jobbet rätt stressigt och fysiskt krävande, men man lär sig mycket om människor - och kanske lär man sig även rulla hår.