• 79219 visits
  • 1593 articles
  • 2778 hearts
  • 5024 comments

Kreativ ångest 17/07/2018

Har lidit lite av kreativ ångest nu när jag jobbat halva sommaren hos Hemtjänsten, så har försökt avverka eftermiddagarna genom att fotografera. :D

Kreativ ångest

Kreativ ångest
Kreativ ångest
Kreativ ångest
Kreativ ångest
Kreativ ångest
Kreativ ångest

Vill du ha hemtjänst? 10/07/2018

"Du dammar fel!" utstöter en upprörd tant med raspig stämma. 
 
Hon följer mig likt en pitbullterrier medan hon frenetiskt viftar med sina armar.
 
"Nejnejnej! Damma inte mina tavlor! Inte mina tavlor! Städar du aldrig hemma?" 
 
Oboy. Svetten dryper ned från kinderna medan jag cyklar från pensionär till pensionär. Jag tittar stressat på mitt schema. Vad är det jag ska göra nu?
 
"RULLA HÅR" står det i mobilen. 
 
Vadå rulla hår? Ska jag sno mitt finger runt en tants hårslinga, eller vadå? Polletten faller dock ganska snabbt ned. Självklart syftar de på hårrullar. Jag försöker minnas senast jag såg någon använda hårrullar. Mitt enda minne är när min mamma rullade sitt eget hår då jag var fyra år. Äsch, det går nog bra. Hur svårt kan det vara?  När jag kommer in till damen vars hår jag ska rulla möts jag av ett stort, exalterat leende. Jag tycker nästan lite synd om henne, för jag vet ju inte hur man rullar håret!
 
"Du kan rulla det uppåt" säger hon glatt.
 
Jag börjar energiskt rulla håret uppåt och känner mig rätt nöjd när jag är klar.
 
"Det här blir jättebra!" säger den snälla damen med ett vänligt leende på läpparna. 
 
Jag ler nöjt men så slår det mig plötsligt att jag måste ha rullat håret åt fel håll, för det kommer ju sticka ut som en elektrisk elstöt! Kanske var det inte världens smartaste drag trots allt; att semestervikariera på mammas jobb. Hemtjänstens städuppgifter är för mig som att genomlida en militärtjänstgöring. Det värsta är emellertid inte städningen, utan min mamma som ringer till jobbet stup i kvarten, för att kontrollera mig. Hon ringer till chefen, till sina kollegor och kör ibland runt med sin bil utanför arbetsplatsen. Jag känner mig väldigt exploaterad, om man säger så.
 
Under min första arbetsdag har jag dessutom panik. Jag tror jag trycker på larmet minst tio gånger, för minsta lilla sak.

Larm, larm, larm, larm.

Hur hittar man adresserna? Vad gör man om man är två minuter sen? En del vårdtagare har tio olika krämer och mediciner som man ska hålla reda på. Andra ska ha sina sängar bäddade på väldigt specifika sätt, medan vissa bara nöjer sig med fika och en liten pratstund. Samtalen med pensionärerna måste jag nog säga är det bästa, att sitta hos dem över en kopp kaffe och höra dem berätta om sina liv. Man kan prata historia, resor, deras livsupplever och lite alltmöjligt. Annars är jobbet rätt stressigt och fysiskt krävande, men man lär sig mycket om människor - och kanske lär man sig även rulla lite hår. 

Tillbaka till Smålands skogar 09/07/2018

Sänker ned min kropp i den ljumma insjön och uppslukas av naturen. Långt bort från storstadens urbana miljöer, långt bort från ett underjordiskt mörker av tunnelbanor och färgsprakande, sammanvävda drömmar. Tillbaka till periferin, till stora skogar och öppna landskap, till skorrande "r" och kaffestunder på altanen. Pratar om meningen och livet till kaffe och kakor med morfar i solen.
 
Här skiner solen.

Bränner mig nästan - glömde
solskydd. Ser azurblå himlar och fåglar i skyn. De breder ut sina vingar och försvinner i fjärran. 
 
Läser en bok.

Ett litet liv.

Sedan sjunker jag in i morfars musikrum. Spelar piano och övar gitarr. Gitarrspelet påminner dessvärre om ett eldfängt, gormande vildsvin.
 
Lyssnar på Lisa Ekdahl, promenerar, målar bilder och hör mina morföräldrar berätta om vår mystiska släkt. 
 
Småland är ett speciellt landskap - lite bonnigt och lantligt med alla sina gräsmattor och grusstigar, men samtidigt rofyllt och fridfullt. Det är verkligen vackert här om somrarna. 

Omgiven av idioter... 20/06/2018

"Du är en rätt typisk röd person" säger min kusin till min mormor under en släktmiddag. "Min sambo är en typisk gul person".
 
Efter middagen träffar jag en av mina bästa vänner som slumpmässigt råkar föra upp samma ämne till diskussion.
 
"Har du läst "Omgiven av idioter"?" undrar hon nyfiket.
 
"Nej, men alla andra verkar ha läst den"
 
"Jag är nog en typisk grön person"
 
Omgiven av idioter alltså... En bok som kategoriserar in människor i fyra olika färgfack: röd, gul, grön och blå. Ingen vill vara "röd" och alla verkar tycka att de är "gröna". Gröna personer ska nämligen vara sympatiska, medmänskliga och bry sig om andra. De samlar gärna in pengar till behövande, medan röda personer är driftiga, bossiga, ambitiösa, dominanta och organiserade. Sedan har vi de utåtriktade, kreativa, slarviga och optimistiska gula personerna, och slutligen de analytiska, faktabaserade och källkritiska blå personerna. För egen del känner jag mig skeptisk till hela konceptet. 
 
"...Det känns som om alla helt plötsligt är psykologiska experter och tycker sig ha gått en fem år lång psykologutbildning efter att ha läst en 200 sidor tjock bok, som inte ens ingår i psykologutbildningen, och därför kan diagnosticera alla de känner. Författaren är väl inte ens psykolog utan kommunikatör?"
 
"Jo men man är ju inte bara en färg, utan flera färger. Minst två."
 
Barnum-effekten, tänker jag och fortsätter argumentera.
 
"Det låter ju som månadens horoskop..."
 
Personlighetsbeskrivningarna blir ju så vaga att de kan passa in på vem som helst. Det finns väl liksom inga människor som aldrig får saker att hända, som aldrig är lugna eller kontrollerande, som aldrig klarar av att hålla huvudet kallt eller som aldrig visar omtanke gentemot andra? Vi beter oss helt enkelt olika beroende på vad situationen kräver av oss. Boken bortser dessutom från intentioner. Kan inte en analytisk människa samtidigt vara medmänsklig? Kan inte en kreativ och utåtriktad person samtidigt vara driftig eller solidarisk? Jag kanske låter cynisk, men jag kan lika gärna gå till en spågumma och få samma uttalande om mitt liv. 
 
Dunning-kruger-effekten är nog egentligen den riktigt sanna läran om mänskligt beteende. Det är en kognitiv bias som går ut på att människor som är inkompetenta är oförmögna att bedöma sin egen inkompetens. De som är inkompetenta lever alltså ofta med illusionen att de är kompetenta, medan de kompetenta tvivlar på sig själva och känner sig underlägsna andra. 
 
Vi lever alltså i en motsatsernas värld. Vi är många gånger just det vi inte tror att vi är.  

Inga djur i storstaden 04/05/2018

"Vi ringer fågelakuten" föreslår jag och börjar slå numret till fågelakuten.
 
Min killes kompis tittar på mig som om han ser mig för första gången. 
 
"Du var alltså seriös, jag trodde att du skämtade! Du ska på allvar ringa till fågelakuten för att en duva vandrar runt med en inflammerad fot?!" 
 
Jag vet, jag vet. Fågelakuten. Jag visste inte ens att det fanns en fågelakut förrän jag sökte på nätet. De jobbar tydligen med fågelproblem. I vilket fall svarar de inte på samtalet. Värst intresserad av fåglar verkar de då inte vara, så jag beslutar mig för att skicka dem ett sms.
 
Hej!
Det finns en duva på torget vid Mosebacke vars fot är skadad. Skulle ni kunna hjälpa den?
 
En bra stund senare, när vi lämnat platsen, kommer svaret. De skriver att jag måste lägga duvan i en kartong. Vad tror de om mig egentligen? Att jag ska sitta där i tre timmar, vända hem och hämta en kartong och sedan vänta ytterligare en timme på att de ska komma? Nej tack! Duvan får väl sköta sig själv då. Sedan har jag ingen större lust att hamna i ett duvslagsmål. Vilken duva låter sig frivilligt pressas ned i en kartong? 
 
Ja, det är stora dilemman man har att tampas med här i livet...
 
När vi vandrar nedför Mosebacke mot Birka Cruise ser jag en hund vandra i ett koppel. Inlåst i någons bilbaksäte ligger en katt, och resten av stockholmsdjuren finner man väl på Skansen. Här i Stockholm är djuren helt utkonkurrerade. Finns det ens några andra fåglar än duvorna vid torget på Mosebacke? Det är sällan man hör något kvitter i alla fall. Fast det beror väl på att ljudet dränks av bilmotorer. Ett annat alternativ är väl att fåglarna förstått att de, om de inte vill få sina liv avslutade på en motorväg, bör bosätta sig någon annanstans. 
 
Jag tycker ändå att det är lite fascinerande. På den plats i Sverige där djuren är som minst välkomna hävdar alla att djuren kommer först. De som är intresserade av djur och natur på riktigt bor väl i Norrland, men här i Stockholm är ju norrlänningarna rätt lågt rankade. 

Inte bjuden till släktmiddagen 14/05/2018

Häromdagen blev jag utfrusen från en släktmiddag och jag känner mig verkligen besviken. Min farfar från Örebro bjöd in min farmor, mina två lillebröder (som liksom jag är i Kalmar just nu), mina två små kusiner, min farbror och sin egen fru - men valde att utelämna mig. Orsaken ska, enligt honom själv, ha varit att min 46-åriga farbror inte vill träffa mig, av anledningar som för mig är en gåta. Min farfar hörde inte ens av sig för att berätta för mig varför jag inte fick komma. Istället ville han hemlighålla det, vilket faktiskt får mig att känna mig ganska utstött.
 
Jag har alltså ingen konflikt med min farbror, och har inga problem med att han är närvarande på en middag med mig. Det är han, som av principer jag har svårt att förstå, vägrar träffa mig, min pappa och uppenbarligen också mina yngre bröder. Om han vill går jag gärna ut och äter med honom. Mest besviken är jag dock på min 73-åriga farfar som sanktionerar beteendet. Hur kan man bjuda in två av de tre barnbarn som är på plats, men utesluta det tredje? Under alla de år då han var osams med andra i min släkt, och de inte kom till examen eller konfirmationer klagade han på hur omoget beteendet var. De dök nämligen inte upp till följd av att han fick närvara. Inte EN ENDA GÅNG uteslöt jag min farfar från att komma till vare sig min student eller min konfirmation, trots alla de konflikter som uppstod i samband med det. Jag tycker helt enkelt att det är fegt och fel att sanktionera utfrysning. Nu har jag dessutom tagit mig tiden att åka buss ned till Kalmar i sex timmar, bara för att få umgås med min släkt. Jag har tagit ledigt från mitt jobb, hade velat få umgås mer med min sexåriga bror (som blev besviken när han förstod att jag skulle sova hos min mamma), och dessutom känt att det vore roligt att få träffa min släkt.

Min pappa har haft en lång dispyt om detta med min farfar via sms, men min farfar tycker inte på något vis att det han gjort är fel. Istället skriver han att HAN inte är arg och besviken på mig, och att jag därför inte behöver oroa mig. Varför skulle HAN vara arg på mig för att han frös ut mig från släktmiddagen? Han antyder t.o.m. att det är fräckt och oförskämt av mig att bli ledsen, eftersom han bjudit mig på middag så många gånger tidigare. Istället bör jag vara tacksam för att han ger mig sin förlåtelse...

I min blogg delar jag sällan med mig av något särskilt personligt. Det är ett val jag gjort efter flera övervägningar, men när man blir UTMOBBAD av sina egna anhöriga för omständigheter man inte kan rå över kan jag inte låta bli att sätta ned foten. Det här är inte okej någonstans. 

En bajsig sommar 09/04/2018

En bajsig sommar
"Du är en timme sen" konstaterar personalchefen på utpräglad småländska.
 
"Va?" utstöter jag förfärat. "Men började det inte klockan 10?"
 
"Nej, klockan 9"
 
Jag tar mig för pannan. Vilket bra första intryck jag gjort! Försenad till första passet på nya jobbet.

"Nåväl, det är bara att köra igång! Du får gå första rundan med mig nu."
 
Frenetiskt försöker jag koppla ihop hundarna runtomkring mig. Det är lättare sagt än gjort... Hur lyckas man egentligen rasta fyra jättestora hundar samtidigt?
 
En bajsig sommar
Vi lämnar lokalen och plötsligt känner jag hur hundarna rycker ifrån mig. Deras kopplen trasslar ihop sig och jag befarar jag ska ramla omkull. Sedan bajsar de; stora, lösa, kladdiga bajskorvar. Är det meningen att jag ska plocka upp det där? Nämen usch. Jag känner för att passivt gå vidare och lämna den illaluktande bajshögen där för sig självt. Samtidigt känns det inte som en så smart idé när jag har personalchefen med mig. Kanske nästa gång...
 
Tre timmar i sträck går vi och den snälla personalchefen väljer medvetet de mest svårgenomträngliga vägarna. Vill han att jag ska slå ihjäl mig? Efteråt känner jag mig fullkomligt slutkörd. Dessutom stinker jag hundbajs. Varför sökte jag mig egentligen hit? 
 
Ja, varför sökte jag mig till ett hunddagis kanske ni undrar? Jo, för att jag behövde ett semestervikariat. Både jag och min kille har nämligen blivit erbjudna timanställning här. Enda problemet är att jag i samma veva fick ett semestervikariat på mammas jobb vid Hemtjänsten i Kalmar. Förhoppningsvis kan jag arbeta på dagiset med min kille i början av juni och sedan andra hälften på Hemtjänsten i Kalmar.
 
Kommer i vilket fall få en väldigt bajsig sommar känns det som...
 
Ska du också jobba på något bajsigt ställe i sommar? 
 

Twist in my sobriety 24/03/2018

Play the video


"Look my eyes are just holograms
Look your love has drawn red from my hands
From my hands you know you'll never be
More than twist in my sobriety" - Tanita Tikaram.

Sexårskalas, clownjobb och heliumsånger 05/03/2018

Sexårskalas, clownjobb och heliumsånger
"Vill ni leka Hela havet stormar?"  föreslår jag exalterat.
 
Barnen studsar förväntansfullt upp och ned från stolarna. "JA!"  utbrister de samspelt. Ja, alla utom en då förstås - nämligen min lillebror.
 
"Nej, det vill jag inte!" utstöter min bror argt och lägger armarna i kors. "Jag vill inte vara med!"

"Då vill inte jag heller vara med!"  hävdar plötsligt hans bästa kompis bestämt.
 
De andra barnen ser snopna ut. Oboy...
 
"Men det är ju din födelsedag, dina kompisar vill ju leka med dig" försöker jag uppfodrande.
 
"Jag vill inte leka!"
 
Sexårskalas, clownjobb och heliumsånger
Vad gör man i ett sådant läge? Sätter handklovar på födelsedagsbarnet och tvingar honom att leka? Känns ju inte särskilt humant. Konsekvensen blir därför att min pappas fru efter mycket om och men får muta honom. Då kan lekarna slutligen sätta igång. Först får de springa runt massa stolar då de tävlar i "Hela havet stormar".  Sedan leker vi "Frys", "Fånga klementinen" , "Viskleken" och sjunger heliumsånger, men hellre än att leka de traditionella barnlekarna vill de sitta framför min brors Playstation...
 
"Vi vill spela på Playstation!"
 
"Vi vill testa VR-glasögonen!"
 
"Vi vill sätta på den stora robotdinosaurien!"
 
Till kalaset har jag dessutom blivit anställd som clown (understryk TVINGAD av min familj).
 
"Ingen kan spela clown bättre än du!"
 
"Du är clown i vardagen också"
 
Tack för den...
 
Tanken är helt enkelt att jag ska roa barnen. Två dagar innan kalaset har jag emellertid panik. Frenetiskt försöker jag lära mig lätta trollkonster på nätet. Det går åt skogen. Jag läser också att man ska kunna göra ballongdjur, men jag har ju aldrig gjort ballongdjur! Sedan ska man kunna spela lite gitarr och dra stand-up-skämt. 
 
1. Jag kan inte spela gitarr.
 
2. Jag har aldrig dragit ett enda stand-up-skämt under hela mitt liv.
 
Jippy!
 
Under kalasfirandet blir t.o.m. ett av barnen lite rädd för mig. Jag ser hur han darrar lätt med underläppen. Stackarn... Min yngsta bror kommer dessutom fram och försöker nypa av näsan på mig. Stunden senare är det i alla fall dags att äta tårta. Min lillebror blåser ivrigt ut ljusen på sin biltårta och jag ler stort. Men då börjar plötsligt brandlarmet tjuta. Ljudet dånar genom hela lägenheten. Det piper och piper och piper. Jag tror att trumhinnorna ska spricka sönder. Alla håller för öronen. Tja, alla förutom min allra yngsta bror som dansar till ljudet.
 
Sist men inte minst kör vi fiskedamm och efter att ha låtit barnen fiska upp blöjor, kalsonger och toapapper går de nöjda hem med varsin godispåse. Kvar står min lillebror och gottar sig i alla presenter han fått. 

Alla föräldrar var förresten väldigt ivriga om att få ta en selfie med clownen...
 
Sexårskalas, clownjobb och heliumsånger

 
Ni kanske också vill se videon med heliumsångerna? Väldigt ljust och fint. Man känner sig som en förstasopran:
 

När huvudena rullar 05/03/2018

Dödens väntrum täcker min synvilla där jag står på Stortorget i Gamla stan. Vimlet av glada, förväntansfulla människor avlägsnar sig. Jag ser inte längre folk som ivrigt masar sig fram genom snödrivorna. Istället har jag hamnat i en stor ståtlig sal. Vad händer? Var befinner jag mig egentligen? Jag är så förvirrad. Runtomkring mig står en massa vackert uppklädda gäster. De ser väldigt rädda ut... men varför?
 
"Ers höghet, ingen enskild kan rimligen pekas ut som skyldig för det som har hänt, för beslutet att riva biskopens borg och avsätta ärkebiskopen togs av alla på ett herremöte. Det signerades av alla. Vi var en för alla, alla för en. Det finns bevis för detta, jag har dokument med deras sigill." hävdar plötsligt en kvinna i folkmassan.
 
Då utbryter tumultet och salen börjar fyllas av högljudda protester.

"Aleggastar!"
 
"Horeläppar! Buccos!"
 
"Gallfånar!"
 
Den ena efter den andre spottar ur sig diverse svordomar. De säger massa saker på en svenska jag knappt förstår. Trots upploppet lyckas vakterna skaffa fram dokumentet med namnen. Gästerna ryser av skräck och fasa medan kungen läser upp den långa arresteringslistan. De utpekade låses in i olika rum eller slängs ned i de kyliga fängelsehålorna. Dagen därpå stationerar vakterna ut sig mellan slottet och Stortorget. Under kvällstid kallas stadens invånare in för att bevittna det som ska ske. Jag känner mig helt förskräckt när jag ser stupstocken och galgarna. Ska de halshuggas? Ska man hänga dem? Plötsligt kliver de danska funktionärerna fram med sina fångar. 
 
Liksom de andra stockholmarna står jag där stel av skräck och rädsla. De som ska avrättas förs vårdslöst fram över torget. Jag ser riddare, biskopar, adelsmän och borgare. Ringar, riddarkedjor och annat värdefullt klär man av dem. Sedan halshuggs de. Jag vill spy när jag ser hur de placerar huvuden mellan de dödas ben. Sammanlagt avrättar danskarna 82 personer, ca. 1,2% av Stockholms befolkning (idag skulle det motsvara 21 000 stockholmare). Ett riktigt blodbad har inträffat. Från ett fönster i Rådhuset kan jag se hur han, som folk börjar kalla "Kristian Tyrann", kallhjärtat bevittnar blodbadet. Jag känner hur stanken från de ruttnande kropparna sprids i gränderna. Blodet blandas med vatten och träcker som lopp i rännstenarna nedför torget. Varför tar de inte bort kropparna? Ska de låta dem ligga och ruttna här i flera dagar?
 
Tre dagar passerar. 
 
Sorgen och bestörtningen är fundamental. Änkorna skriker och de faderlösa barnen jämrar sig. På söndagen tänder de danska funktionärerna ett stort bål på Södermalm. Där bränner man alla kroppar och gräver upp gravlik. Allt känns fasansfullt och fruktansvärt och plötsligt börjar tiden snurra omkring mig. Kvittret, förväntningarna och de glada sorlet fyller återigen mina öron. Från skyn porlar snöflingorna ned mot marken. Gatorna vimlar av folk som vill värma sig, gå i affärer eller dricka kaffe på något litet mysigt café. Med händerna i fickorna vandrar jag långsamt ned mot tunnelbanorna, fullkomligt betagen av tidsresan jag just gjort. Jag är överlycklig över att leva på 2000-talet och inte år 1520.