• 78032 visits
  • 1587 articles
  • 2772 hearts
  • 5022 comments

En bajsig sommar 09/04/2018

En bajsig sommar
"Du är en timme sen" konstaterar personalchefen på utpräglad småländska.
 
"Va?" utstöter jag förfärat. "Men började det inte klockan 10?"
 
"Nej, klockan 9"
 
Jag tar mig för pannan. Vilket bra första intryck jag gjort! Försenad till första passet på nya jobbet.

"Nåväl, det är bara att köra igång! Du får gå första rundan med mig nu."
 
Frenetiskt försöker jag koppla ihop hundarna runtomkring mig. Det är lättare sagt än gjort... Hur lyckas man egentligen rasta fyra jättestora hundar samtidigt?
 
En bajsig sommar
Vi lämnar lokalen och plötsligt känner jag hur hundarna rycker ifrån mig. Deras kopplen trasslar ihop sig och jag befarar jag ska ramla omkull. Sedan bajsar de; stora, lösa, kladdiga bajskorvar. Är det meningen att jag ska plocka upp det där? Nämen usch. Jag känner för att passivt gå vidare och lämna den illaluktande bajshögen där för sig självt. Samtidigt känns det inte som en så smart idé när jag har personalchefen med mig. Kanske nästa gång...
 
Tre timmar i sträck går vi och den snälla personalchefen väljer medvetet de mest svårgenomträngliga vägarna. Vill han att jag ska slå ihjäl mig? Efteråt känner jag mig fullkomligt slutkörd. Dessutom stinker jag hundbajs. Varför sökte jag mig egentligen hit? 
 
Ja, varför sökte jag mig till ett hunddagis kanske ni undrar? Jo, för att jag behövde ett semestervikariat. Både jag och min kille har nämligen fått timanställning här. Enda problemet är att jag i samma veva fick ett semestervikariat på mammas jobb vid Hemtjänsten i Kalmar. Förhoppningsvis kan jag arbeta på dagiset med min kille i början av juni och sedan andra hälften på Hemtjänsten i Kalmar.
 
Kommer i vilket fall få en väldigt bajsig sommar känns det som...
 
Ska du också jobba på något bajsigt ställe i sommar? 
 

Twist in my sobriety 24/03/2018

Play the video


"Look my eyes are just holograms
Look your love has drawn red from my hands
From my hands you know you'll never be
More than twist in my sobriety" - Tanita Tikaram.

Sexårskalas, clownjobb och heliumsånger 05/03/2018

Sexårskalas, clownjobb och heliumsånger
"Vill ni leka Hela havet stormar?"  föreslår jag exalterat.
 
Barnen studsar förväntansfullt upp och ned från stolarna. "JA!"  utbrister de samspelt. Ja, alla utom en då förstås - nämligen min lillebror.
 
"Nej, det vill jag inte!" utstöter min bror argt och lägger armarna i kors. "Jag vill inte vara med!"

"Då vill inte jag heller vara med!"  hävdar plötsligt hans bästa kompis bestämt.
 
De andra barnen ser snopna ut. Oboy...
 
"Men det är ju din födelsedag, dina kompisar vill ju leka med dig" försöker jag uppfodrande.
 
"Jag vill inte leka!"
 
Sexårskalas, clownjobb och heliumsånger
Vad gör man i ett sådant läge? Sätter handklovar på födelsedagsbarnet och tvingar honom att leka? Känns ju inte särskilt humant. Konsekvensen blir därför att min pappas fru efter mycket om och men får muta honom. Då kan lekarna slutligen sätta igång. Först får de springa runt massa stolar då de tävlar i "Hela havet stormar".  Sedan leker vi "Frys", "Fånga klementinen" , "Viskleken" och sjunger heliumsånger, men hellre än att leka de traditionella barnlekarna vill de sitta framför min brors Playstation...
 
"Vi vill spela på Playstation!"
 
"Vi vill testa VR-glasögonen!"
 
"Vi vill sätta på den stora robotdinosaurien!"
 
Till kalaset har jag dessutom blivit anställd som clown (understryk TVINGAD av min familj).
 
"Ingen kan spela clown bättre än du!"
 
"Du är clown i vardagen också"
 
Tack för den...
 
Tanken är helt enkelt att jag ska roa barnen. Två dagar innan kalaset har jag emellertid panik. Frenetiskt försöker jag lära mig lätta trollkonster på nätet. Det går åt skogen. Jag läser också att man ska kunna göra ballongdjur, men jag har ju aldrig gjort ballongdjur! Sedan ska man kunna spela lite gitarr och dra stand-up-skämt. 
 
1. Jag kan inte spela gitarr.
 
2. Jag har aldrig dragit ett enda stand-up-skämt under hela mitt liv.
 
Jippy!
 
Under kalasfirandet blir t.o.m. ett av barnen lite rädd för mig. Jag ser hur han darrar lätt med underläppen. Stackarn... Min yngsta bror kommer dessutom fram och försöker nypa av näsan på mig. Stunden senare är det i alla fall dags att äta tårta. Min lillebror blåser ivrigt ut ljusen på sin biltårta och jag ler stort. Men då börjar plötsligt brandlarmet tjuta. Ljudet dånar genom hela lägenheten. Det piper och piper och piper. Jag tror att trumhinnorna ska spricka sönder. Alla håller för öronen. Tja, alla förutom min allra yngsta bror som dansar till ljudet.
 
Sist men inte minst kör vi fiskedamm och efter att ha låtit barnen fiska upp blöjor, kalsonger och toapapper går de nöjda hem med varsin godispåse. Kvar står min lillebror och gottar sig i alla presenter han fått. 

Alla föräldrar var förresten väldigt ivriga om att få ta en selfie med clownen...
 
Sexårskalas, clownjobb och heliumsånger

 
Ni kanske också vill se videon med heliumsångerna? Väldigt ljust och fint. Man känner sig som en förstasopran:
 

När huvudena rullar 05/03/2018

Dödens väntrum täcker min synvilla där jag står på Stortorget i Gamla stan. Vimlet av glada, förväntansfulla människor avlägsnar sig. Jag ser inte längre folk som ivrigt masar sig fram genom snödrivorna. Istället har jag hamnat i en stor ståtlig sal. Vad händer? Var befinner jag mig egentligen? Jag är så förvirrad. Runtomkring mig står en massa vackert uppklädda gäster. De ser väldigt rädda ut... men varför?
 
"Ers höghet, ingen enskild kan rimligen pekas ut som skyldig för det som har hänt, för beslutet att riva biskopens borg och avsätta ärkebiskopen togs av alla på ett herremöte. Det signerades av alla. Vi var en för alla, alla för en. Det finns bevis för detta, jag har dokument med deras sigill." hävdar plötsligt en kvinna i folkmassan.
 
Då utbryter tumultet och salen börjar fyllas av högljudda protester.

"Aleggastar!"
 
"Horeläppar! Buccos!"
 
"Gallfånar!"
 
Den ena efter den andre spottar ur sig diverse svordomar. De säger massa saker på en svenska jag knappt förstår. Trots upploppet lyckas vakterna skaffa fram dokumentet med namnen. Gästerna ryser av skräck och fasa medan kungen läser upp den långa arresteringslistan. De utpekade låses in i olika rum eller slängs ned i de kyliga fängelsehålorna. Dagen därpå stationerar vakterna ut sig mellan slottet och Stortorget. Under kvällstid kallas stadens invånare in för att bevittna det som ska ske. Jag känner mig helt förskräckt när jag ser stupstocken och galgarna. Ska de halshuggas? Ska man hänga dem? Plötsligt kliver de danska funktionärerna fram med sina fångar. 
 
Liksom de andra stockholmarna står jag där stel av skräck och rädsla. De som ska avrättas förs vårdslöst fram över torget. Jag ser riddare, biskopar, adelsmän och borgare. Ringar, riddarkedjor och annat värdefullt klär man av dem. Sedan halshuggs de. Jag vill spy när jag ser hur de placerar huvuden mellan de dödas ben. Sammanlagt avrättar danskarna 82 personer, ca. 1,2% av Stockholms befolkning (idag skulle det motsvara 21 000 stockholmare). Ett riktigt blodbad har inträffat. Från ett fönster i Rådhuset kan jag se hur han, som folk börjar kalla "Kristian Tyrann", kallhjärtat bevittnar blodbadet. Jag känner hur stanken från de ruttnande kropparna sprids i gränderna. Blodet blandas med vatten och träcker som lopp i rännstenarna nedför torget. Varför tar de inte bort kropparna? Ska de låta dem ligga och ruttna här i flera dagar?
 
Tre dagar passerar. 
 
Sorgen och bestörtningen är fundamental. Änkorna skriker och de faderlösa barnen jämrar sig. På söndagen tänder de danska funktionärerna ett stort bål på Södermalm. Där bränner man alla kroppar och gräver upp gravlik. Allt känns fasansfullt och fruktansvärt och plötsligt börjar tiden snurra omkring mig. Kvittret, förväntningarna och de glada sorlet fyller återigen mina öron. Från skyn porlar snöflingorna ned mot marken. Gatorna vimlar av folk som vill värma sig, gå i affärer eller dricka kaffe på något litet mysigt café. Med händerna i fickorna vandrar jag långsamt ned mot tunnelbanorna, fullkomligt betagen av tidsresan jag just gjort. Jag är överlycklig över att leva på 2000-talet och inte år 1520.

Hur snurrar man livets mynt? 01/03/2018

Livet är som ett snurrande mynt och på det här myntet finns två olika sorters bosättningar. En del bor på kronan och andra på klaven. Ibland väljer du själv din myntsida och andra gånger avgör slumpen. På vardera sida finns nämligen en uppsättning tankar, känslor och värderingar. Lever du på klaven känner du apati, melankoli, orkeslöshet, besvikelse och hopplöshet. Här upplever du att framtiden är övermäktig. Det enda du ser framför dig är problem. Sedan har vi kronan som fungerar som klavens motsats. Här finns glädje, extas, energi, drömmar, skrattsalvor, hopp och förväntningar. Här har du mål och känner en mening i ditt liv.  
 
I barndomen lever du nästan alltid på kronan (såvida du inte haft en väldigt traumatisk uppväxt). Du har visioner, drömmar, förhoppningar och en oförutsägbar framtid som bara väntar på att fyllas. I vuxen ålder börjar du alltmer flytta runt. Din bosättning är sällan permanent utan du rör dig istället mellan olika världar. Mycket beror på hur livet ter sig. Hur fungerar ekonomin? Hälsan? Familjen? Jobbet? Förhållandet?
 
Jag tror att vem som helst kan bli vem som helst, men samtidigt väljer du ändå lite själv; t.ex. vad du fokuserar på. På vilken sida av myntet tycker du att du lever? 

Slagsmål på biblioteket... 19/02/2018

"Jävla blattejävel! Du har ju FÖR FAN tagit min dator. Ser du inte mina jävla glasögon som ligger vid datorn? Jag gick bara på toa!" ryter den robusta äldre mannen och vinglar fram till datorerna. 

"Jävla fyllegubbe! Jag ska fan slå ned dej!" skriker mannen som använt sig av den andres datatid.
 
Klockan är 21:00 på kvällen och ingen utom jag och de två männen är kvar på biblioteket. Personalen har lämnat för dagen. Det är självservering för alla som har Solna-kort. Hjärtat bankar till i bröstet och jag tittar förskräckt på de båda männen. Plötsligt reser de sig bryskt upp och börjar knuffa till varandra.
 
"Nej!"  utstöter jag reflexmässigt och reser mig upp. Jag går fram mot dem och när de börjar uppträda ännu mera hotfullt ringer jag polisen. Under tiden som jag pratar med poliskvinnan märker jag hur de tystnar.
 
"Jag tror att de har slutat nu... De är tysta..."
 
Polisen får mitt nummer ifall bråket skulle eskalera igen. Vi lägger på och jag märker att de plötsligt har blivit fullkomligt knäpptysta. Det känns nästan som om de bestämt sig för att överfalla mig bakifrån. När jag ska hämta mina saker ser jag dem sitta lugnt och fint vid sina respektive datorer... Istället för att gå hem väljer jag dock att sitta kvar ett en stund. Jag vill kontrollera att de inte börjar slåss igen. En kvinna har dessutom precis klivit in genom biblioteksdörren. Pliktkänslan säger att det är min skyldighet att se till att hon inte skadar sig. Efter ytterligare en halvtimme stänger som tur är biblioteket och de båda männen går slutligen hem. Jag suckar irriterat. Att få kunna koppla av på ett bibliotek borde vara en självklarhet. Ändå ser situationen annorlunda ut. 
 
För bara några månader sedan ställde ett par unga killar till med strul därinne på biblioteket. De försökte bl.a. sälja droger till folk. Vid ett tillfälle försökte de sälja cannabis till min kille. Han tog sig ett rejält snack med dem, låtsades att han var polis och berättade om dem för personalen. Detta ledde till att bibliotekets självservering tillfälligt stängdes ned. Som konsekvens började de unga killarna skugga oss på tunnelbanan. Nu har de emellertid glömt bort oss (hoppas jag). 
 
Biblioteken borde inte vara en frizon för kriminella. Det borde överhuvudtaget inte vara möjligt för aggressiva människor att få tillgång till dem. Trots detta har det blivit så. Hur gick det till?

Vällingskor... 30/01/2018

"Ehh...din lillebror håller just nu på att hälla ned all sin välling i dina skor" ropar min pojkvän från hallen. 
 
Jag reser mig bryskt upp från soffan där jag slumrat till och rusar bort till skostället. Där möts jag av min ettåriga bror som tyst, koncentrerat och systematiskt gnider ut sin välling i mina skor.
 
"Nej, nej, nej, gör inte så!" utstöter jag frustrerat och lyfter bort honom.
 
Som respons klämmer han fram ett busigt litet leende. Suck... 
 
"Kom och titta på Sonic, spöksonic är dööd"  skriker min femåriga lillebror plötsligt. 
 
Han har lyckats klicka fram en morbid YouTube-video som någon konstruerat. I videon blir barnikonen Sonic begraven. Runtomkring gravstenen står alla hans vänner och gråter. Sedan tar klippet slut. Vem lägger ens upp ett sådant klipp? Det är ju ett barnprogram för småbarn, for guds skull. Min lillebror såg jättedeprimerad ut efteråt... Great, nu har min lillebror drabbats av existentiell ångest. Underbart. 
 
"Såå...han lever nog upp... tror du inte det? He he... vem vill förresten gå till McDonalds?"  föreslår jag plötsligt för att försöka skifta fokus.
 
Att passa mina yngsta bröder är för det mesta roligt. De hittar alltid på så skojiga saker. Min ettåriga bror och min femåriga bror är dock inte särskilt lika varandra. Medan min ettåriga bror är extremt busig, våghalsig och provokativ är min femåriga bror mycket mer lugn, observant och iakttagande. Dessutom är han väldigt mycket mer bestämd i sätt att vara. Allt ska vara på hans villkor. Min femåriga bror älskar att bossa runt.
 
"Hämta en cola till mig! Nu!"
 
I vanliga fall brukar vi gå på bio ihop, besöka Andys lekland eller ha film- och spelkvällar hemma hos mig och min pojkvän. Det tycker jag är jättemysigt. Hoppas på att de kan sova över hos oss snart.

Dom sista drömmarna sträcker sig mot himlen 18/01/2018

Dom sista drömmarna sträcker sig mot himlen
Och tornet i Sofia
sträcker upp sig mot himlen
Över torgen här går
var och en för sig
Om vi förlorar varandra här i vimlet
Så minns att jag står bakom dig

Vandrar förbi Sofiakyrkan på Södermalm. Snön virvlar från skyn och människor passerar mig med snabba steg. Går mot Götgatan och ser mig omkring. Alla går i samma takt, var och en för sig, som Lars Winnerbäck sjunger i "Dom sista drömmarna". Ser en Susanne på en parkbänk vid Medis, tandlös och med en tom ölburk i famnen. Susanne tog en återvändsgränd, det visste hon nog för länge sen... Fortsätter förbi alla pubar och barer. Tar mig upp mot Skrapan. Möter vantar och lackade vinterskor, hörlurar och folk som är på väg någonstans. Stirrar in i målinriktade blickar och ser cyklister som far förbi. Alla tittar rätt fram, helt ointresserade av människorna intill dem - människorna vars liv de är så nära att vidröra, men som passerar dem av ren slentrian. Deras högerfötter möter den blaskiga trottoarkanten samtidigt. De känns som inprogrammerade robotar...

 Ser de miljömedvetna tygväsktjejerna från Södra Latin. Undrar om någon av dem är Linnea?
 
Och Linnea höll för hårt på sin moral
Varje dag ett samvetskval 
 
Därefter möter jag handväsketjejerna från Östra real och sedan alla andra, de som bara blir kvar. Alla försöker sticka ut. Alla försöker skina bland tusen och åter tusen människor. Obemärkta tar de sig förbi Sofiabussarna utanför Göta Lejon. Alla är instängda i ett rutnät av prestationer och grandiosa drömmar. Vart man än vänder sig möter man betong, husväggar och skyskrapor. Det av värde måste man prestera fram och bygga upp själv. Här finns ingen jordmån där blommorna själva kan få slå rot, inga träd att luta sig mot, inga sjöar att bada i eller öppna landskap att fly till. 
 
Du blir så ensam när du drömmer grandiost
Du blir så hånad, bränd och blåst 

Träffar en Magnus som mött kvarten för ensam när jag följer min vän nedför en sidogata. Han hör röster som inte finns och pratar för sig själv. Snart närmar vi oss den indiska restaurangen som hela tiden varit vårt mål. Fryser om händerna och vill bara värma mig. När man flyttar till en stor stad har man så grandiosa drömmar. Man vill bli något stort men inser ganska snabbt hur mycket ansträngningar det faktiskt kräver. Då längtar man lite grann tillbaka till sitt flickrum, hem till mor.
 
Slutligen når vi fram till restaurangen och öppnar dörren. Vi sätter oss ned vid ett bord för att beställa mat, och just då sträcker de sista drömmarna sig mot himlen. 



Världens största glass.... 17/01/2018

"Mums, jag är nog lite sugen på glass" tänker jag medan jag ser hur gästerna runtomkring mig smaskar i sig sötsaker. Kanske borde jag också ta något? Min familj och jag sitter och äter middag på "Pong". Vi ska nämligen fira in min lillebrors 22-årsdag. Efter att ha reflekterat en stund beslutar jag mig för att gå till glassmaskinen. Jag tar fram ett glas och börjar långsamt fylla den.  

Mm, det här ska bli gott!  

Jag väntar energiskt på att maskinen ska stänga av sig självt. Jag tror nämligen att en glassmaskin fungerar lite som en Espressomaskinen, d.v.s. att den automatiskt stannar av vid en viss nivå. Problemet är att det här aldrig händer. Med skräckblandad fasa märker jag istället hur glasstruten växer sig allt större. Den blir större... och större... och större. Till slut är den alldeles enorm. Glassen slutar helt enkelt inte växa. 
 
Människorna bakom mig iakttar händelsen med lätt gapande munnar. Jag tycker mig höra vad de tänker: "Vad är det som händer?", "Ska hon äta en så stor glass själv?". Först då inser jag att det är jag själv som måste stänga av maskinen...

Med stor kraftansträngning vrider jag panikslaget om spaken. Och tja...

Resultatet ser ni på fotot.

Livsångestkris... 13/01/2018

Om två år är jag färdigutbildad gymnasielärare, med en fem år lång utbildning i bagaget. Det känns både läskigt, spännande och skrämmande. Jag har hamnat i en livsångestkris. I natt reflekterade jag över att jag kommer fylla 24 år i sommar. Då är jag lika gammal som pappa var när han tog sin läkarexamen. Då är jag ett år yngre än mamma var när hon födde mig. Hjälp, vad gammal jag håller på att bli!  Vad är det egentligen jag vill med mitt liv?
 
"Jag har ett år kvar på statsvetenskapsprogrammet men kanske börjar läsa till lärare i samhällskunskap. Annars börjar jag väl jobba på dagis igen" sa min gamla klasskamrat från gymnasiet med en lätt axelryckning.
 
Jag träffade honom av en slump på bussen till Stockholm. Tänk om jag kunde känna på det sättet. De flesta av mina kompisar flyttar runt mellan olika studentkorridorer. De jobbar ett par år, påbörjar en utbildning, tar studieuppehåll och arbetar ett par år till. En av mina vänner i Uppsala har rest runt världen och arbetat på olika farmar. Hon började ett ekonomiprogram på Uppsala universitet i somras, men bytte sedan till kurser i ölbryggeri - medan hon flyttat från det ena stället till det andra. Jag beundrar dem för att de tar alla chanser och njuter för stunden. Samtidigt förfasas jag, eftersom jag själv skulle ha svårt för att ha det så.
 
Jag vill ha allt klart och pressen jag har på mig själv är enorm. Jag inser att jag i framtiden måste spara ihop till en större lägenhet. Jag inser att mina föräldrar förväntar sig barnbarn om ca. fem/sex år. Till dess måste jag också ha ett ekonomiskt stabilt liv, samt ett välfungerande privatliv - där även min kille har sitt liv ordnat. Mina klasskamrater säger hela tiden åt mig att inte stressa.
 
"Herregud, du är 23 år och färdig när du är 25 så sluta hetsa!"
 
Samtidigt känns det alltid som om man missar något. Veligheten lämnar mig ingen ro. Förra terminen övervägde jag möjligheten att ta ett studieuppehåll, för att testa på juristprogrammet vid Stockholms universitet en termin. Men när det väl kom till kritan valde jag att inte söka in överhuvudtaget. Skulle jag läsa i fyra år till? Leva på 3000 kr i FYRA ÅR TILL?  Komma ut till en arbetsmarknad som INTE skriker efter jurister? Slita som ett vilddjur resten av mitt liv utan mycket ledig tid? Nej, tack. Dessutom var det ganska torftigt att läsa juridik sist jag gjorde det, vilket ju var en av huvudanledningarna till att jag från första början valde bort det. Så varför smyger tanken sig alltid tillbaka?
 
Nej, jag kommer nog inte läsa juridik, inte just nu i alla fall, kanske i så fall någon gång långt i framtiden när jag arbetat ett antal år. För tillfället vill jag bara ha en inkomst. Min andra livsångestkris är om jag valt rätt ämnen. Jag valde religion och historia för att jag tycker att ämnena är så roliga att läsa, men arbetsmarknaden skriker mest efter matematik, moderna språk och svenska som andraspråk. En fundering jag har är därför att läsa in 15 högskolepoäng i svenska som andraspråk som sommarkurs. Eftersom jag har två år kvar på min utbildning, innebär det också två somrar. Jag har alltså möjligheten att få en lärarexamen i historia och religion, samt hinna införskaffa mig 30 högskolepoäng i svenska som andraspråk. Det gör att jag blir behörig SFI-lärare. De resterande 90 högskolepoängen (som krävs för en gymnasielärarexamen i ämnet) kan jag läsa upp under tiden som jag jobbar. 
 
Usch vad hemskt det är att bli vuxen. Är det någon som upplever samma livsångestkris som jag?